Det finns måndagar. Och så finns det måndagar som börjar med champagne. Att få inleda veckan med att upptäcka Champagne Ayala är nästan orimligt trevligt. Nämn en bättre start – I'll wait. Ayala var för mig länge ett namn i periferin. Ett hus man hört talas om, men kanske inte riktigt stannat upp vid. Men det har hänt något de senaste åren. Det är tydligt att de inte bara putsat på ytan, utan verkligen arbetat med att definiera sin stil och sin identitet som champagnehus. Jag har inte provat så mycket från Ayala sedan tidigare, men det som nuddade min tunga nu var … Imponerande.Låt oss börja med kopplingen till Bollinger – för ja, den finns där. Ayala är nämligen en del av Bollinger-familjen sedan 2005. Det märks dock inte i form av någon stilistisk kopia, snarare tvärtom. Där Bollinger ofta står för kraft, struktur och pinot noir-dominans, har Ayala gått i en annan riktning och istället mejslat fram något betydligt mer eteriskt.Hos Ayala spelar chardonnay huvudrollen. Det är druvan som definierar huset, och det märks direkt i glaset. Vinerna är slanka, precisa och nästan svävande i sin framtoning. Det finns en lätthet – men under ytan finns även djup, längd och en finstämd komplexitet som växer ju mer tid i glaset man ger champagnerna. AyalaLe Blanc de Blancs A/19, årgång 2019 släpps i tillfälligt sortiment på fredag.På fredag släpps Ayala Blanc de Blancs 2019, en vintagechampagne som legat sex år på jästfällningen innan degorgering. Vad vi möts av i glaset? En ljuvlig vitblommig doft, toner av gula äpplen, vit persika, brödkanter, sjungande mineralitet och solmogen citron. En charmör i flytande form.Provningen ägde rum på Chingu, ett ställe jag nästan skäms över att inte ha upptäckt tidigare. Ett riktigt hidden gem mitt i centrala Stockholm. Fokus ligger på Korean BBQ, men menyn rör sig fritt och lekfullt – tänk japanska bento-lådor, dumplings och smårätter som bjuder in till att dela. På kvällen? Ett BBQ-ställe där varje sällskap får grilla sin egen mat vid bordet. Hur festligt?!++++ Koreansk matlåda – vilken hit!Och kanske är det just där lunchen överraskade som mest. Kombinationen av lyxig champagne och den här typen av mat visade sig vara fullständigt självklar. Sältan, umamin och de ibland lite söta tonerna i maten lyfte fram nya sidor av vinerna. Plötsligt blev champagnen inte bara en aperitif – utan en självklar följeslagare genom hela måltiden. Alla ställen där man, likt ett barn, får glass till efterrätt är my kind of ställe. Så, Ayala. Ett hus jag tidigare inte riktigt haft koll på, men som nu definitivt har min uppmärksamhet. Eleganta, precisa och med en tydlig identitet – och kanske viktigast av allt: med en känsla av att det här bara är början på något ännu större.
