Mörkret föll tidigt, men ändå senare än för bara ett par dagar sedan. Det känns hoppfullt. Nu är det sen eftermiddag och brasan sprakar vilt, nästan argsint, och vi har tänt alla stearinljus vi har. Andreas sitter och tittar in i elden medan Betsy ligger på rygg och njuter av hans fingrar som rör sig genom pälsen. Hon har sprungit snabbt genom skogen idag, den vita mossan har yrt i hennes framfart över klipporna. Jag blir lycklig av att se hennes frihet. Imorse ringde klockan tidigt. Jag hade svårt att somna igår kväll men det var ändå inga problem att stiga upp, tända julstjärnan i sovrumsfönstret och leta mig ut i det tysta mörka köket. Höra kaffekokaren rossla på håll medan jag sköljde natten av mitt ansikte i badrummets handfat. ¨Klockan 08.20 satt jag på båten mot Örsö. Nästan tre timmar skulle det ta. Det är lågsäsong nu, och det gick endast en båt ut till denna lilla ö idag. Men jag njöt av resan och kunde vakna i takt med att dagen steg längs horisonten. När jag klev av vid kajen på Örsö stod Andreas och Betsy och väntade mig. Hon tjöt av entusiasm. När vi är ifrån varandra saknar jag henne på ett fysiskt sätt. Tystheten. Tomheten. Ingen mjuk päls att smeka fötterna mot i fotändan när jag vaknar om natten och har drömt något ont. Nu är vi alla tre igen. Det märks att hon kan slappna av då. Jag med för den delen.Vi har legat omslingrade i soffan denna eftermiddag. Försökt lösa svåra korsord, och däremellan blundat en stund. Hört vinden tillta. Jag pratade med mamma i telefon medan jag lät Bettan rusa runt som en illbatting i skogen. Det blåser storm uppe i Jämtland. Det har varit strömavbrott. Här har varit lugnt, men i skrivande stund hör jag hur vinden ruskar om knutarna. Det, i samklang med den sprakande brasan, ”Shiver med timbers” av Tom Waits på stereon och Ferrari Brut Organic mot mina läppar gör att jag känner mig lite extra avslappnad just nu. Untouchable. Snart är det nytt år. Låt mig bära med mig denna känsla.
